KomplexitetAtt tolka ett musikstycke till bild och viceversa, utgör en komplicerad mental process. Betraktar man en tavla och dess gestaltande element: linjer, former, färgnyanser, rytmer och proportioner, då tvingas man inse hur komplext och intressant en musikbild är.
Ett exempel för det är målaren och grafikern Wassily Kandinsky (1866-1944) känd för sina abstrakta verk komponerade med hjälp av linjer, ytor, former, bredvid och överskärande varandra i rik kraftfull färgsättning. Han gestaltade och utvecklade den abstrakta bildens komposition. I flera av hans verk kan man uppleva nära sambandet till musik, som bl.a var direkt följd av nära kontakt med en ”musikkompositör”.
Väljer man att analysera ett musikstycke kommer man till slutsatsen att dess komponenter är nära besläktade med bildkonstens element. Därför kan de kopplas samman, ty likheterna är större än skillnaderna.
Ett längre musikstycke består av flera moment, närmare bestämt av sammanlänkade satser. De levandegörs av musikerns sensibla spel, av hans/hennes tillvägagångssätt vid hanteringen av instrumentet på ett hyggligt sätt, samt genom att bemästra de grafiska tecknens (noter, pauser mm) betydelse, som utgör symbolerna för musikens auditiva element. Detta upplever jag tydligast när jag skapar bilder till violinisten Nathan Milsteins musikaliska gestaltningar av J. S. Bachs sonater, sviter eller fugor.
Den store barockmästarens polyfoniska konst skapar melodiska linjer flätande i varandra, linjer som står i kontrast till varandra och skapar därmed en dialektisk enhet. Som sagt, musik i bild är i många fall en invecklad process, som kräver av konstnären både tekniskt kunnande och fallenhet till att skapa broar mellan de två konstarterna.
Bådadera kräver en aktiv symbios mellan verkens innehåll och dess form. Samtidigt bör framhållas bildskaparens totala frihet och plasticitet gentemot musikstyckets något mer fasta form och innehåll. Färgen betraktas ofta som stämningsskapande element i motsats till linjen som ger stabilitet åt verket.
Vägen till musikbilden kan ha många förgreningar som å sin sida öppnar ständigt nya och nya inspirationskällor.
|
Composition VII målad 1913 av Wassily Kandinsky 
En svartvit idébild som är fritt skapad efter Bach`s sonater och partitor för violin. I bildens mitt finns froschen (den del på stråken som man håller i) och där börjar musiken i en slingrande linje. Linjen skapar formkorridorer vars ”frontdörr” är öppen för en oregelbunden individuell harmonisk skapelse - rytm. Denna linjes slut, i huvudhöjd med Bo i tavlans vänsterkant, markerad med stråkspets, har åstadkommit form, struktur och proportion - blivit en enhet i bildens strukturella överflöd. .  Denna bild är en utveckling av den föregående svartvita De varma och kalla färgerna framhäver kontrasterna till formkorridorerna. Dessa två kontraster tolkar kompositörens och musikerns psykologi och hängivelse. Den glödheta inspirationen = varma färgen nedtecknad av kompositören. Musikern med sitt instrument släcker den törst = kalla färgen av längtan som upplevs av publiken. När dessa två möts i ett skapande skeende, grundläggs en aktiv linje och där ur formerna till musikbilden. Hur dessa två element påverkar varandra blir avgörande för musikupplevelsen i bilden. Färgen samverkar med formspråket. Dessa två framstår som skapande associationer, alltså nära musikens strukturer. |