Guide till Musikbilden
Att tolka ett musikstycke till bild och viceversa, utgör en komplicerad mental process. Betraktar man en tavla och dess gestaltande element: linjer, former, färgnyanser, rytmer och proportioner, då tvingas man inse hur komplext och intressant en musikbild är.
Ett exempel för det är målaren och grafikern Wassily Kandinsky (1866-1944) känd för sina abstrakta verk komponerade med hjälp av linjer, ytor, former, bredvid och överskärande varandra i rik kraftfull färgsättning. Han gestaltade och utvecklade den abstrakta bildens komposition. I flera av hans verk kan man uppleva nära sambandet till musik, som bl.a var direkt följd av nära kontakt med en ”musikkompositör”.
Väljer man att analysera ett musikstycke kommer man till slutsatsen att dess komponenter är nära besläktade med bildkonstens element. Därför kan de kopplas samman, ty likheterna är större än skillnaderna.
Ett längre musikstycke består av flera moment, närmare bestämt av sammanlänkade satser. De levandegörs av musikerns sensibla spel, av hans/hennes tillvägagångssätt vid hanteringen av instrumentet på ett hyggligt sätt, samt genom att bemästra de grafiska tecknens (noter, pauser mm) betydelse, som utgör symbolerna för musikens auditiva element. Detta upplever jag tydligast när jag skapar bilder till violinisten Nathan Milsteins musikaliska gestaltningar av J. S. Bachs sonater, sviter eller fugor.
Den store barockmästarens polyfoniska konst skapar melodiska linjer flätande i varandra, linjer som står i kontrast till varandra och skapar därmed en dialektisk enhet. Som sagt, musik i bild är i många fall en invecklad process, som kräver av konstnären både tekniskt kunnande och fallenhet till att skapa broar mellan de två konstarterna.
Bådadera kräver en aktiv symbios mellan verkens innehåll och dess form. Samtidigt bör framhållas bildskaparens totala frihet och plasticitet gentemot musikstyckets något mer fasta form och innehåll. Färgen betraktas ofta som stämningsskapande element i motsats till linjen som ger stabilitet åt verket.
Vägen till musikbilden kan ha många förgreningar som å sin sida öppnar ständigt nya och nya inspirationskällor.
Composition VII målad 1913 av Wassily Kandinsky
En svartvit idébild som är fritt skapad efter Bach`s sonater och partitor för violin. I bildens mitt finns froschen (den del på stråken som man håller i) och där börjar musiken i en slingrande linje. Linjen skapar formkorridorer vars ”frontdörr” är öppen för en oregelbunden individuell harmonisk skapelse – rytm. Denna linjes slut, i huvudhöjd med Bo i tavlans vänsterkant, markerad med stråkspets, har åstadkommit form, struktur och proportion – blivit en enhet i bildens strukturella överflöd.
Denna bild är en utveckling av den föregående svartvita De varma och kalla färgerna framhäver kontrasterna till formkorridorerna. Dessa två kontraster tolkar kompositörens och musikerns psykologi och hängivelse. Den glödheta inspirationen = varma färgen nedtecknad av kompositören. Musikern med sitt instrument släcker den törst = kalla färgen av längtan som upplevs av publiken. När dessa två möts i ett skapande skeende, grundläggs en aktiv linje och där ur formerna till musikbilden. Hur dessa två element påverkar varandra blir avgörande för musikupplevelsen i bilden. Färgen samverkar med formspråket. Dessa två framstår som skapande associationer, alltså nära musikens strukturer.
Fem takter
Här ovan kan man se de 5 första takterna i Brahms violinkonsert.
Jag studerar noterna och lyssnar flera gånger, analyserar, känner och tänker inför dem.
Brahms lyssnade otvivelaktigt besjälat till vågorna och vid stranden gjorde han upplevelserna. Inledningsvis bygger orkestern upp en naturlig ”dynamik” i konserten med en förväntan och attraktion.
Då – i ett ögonblick av andrum – tomrum – kastas solisten in i de 5 första takterna, sveps med av orkestern upp till en höjdpunkt, där solisten bryter den med oktavgång och vidare med markerade stråk på G-strängen mot lägsta djupet, lösa G.
Därpå den följande uppgången leder tankarna till
vågens egen rörelse upp mot ett förlösande ackord. Sedan upprepas en liknande sekvens, som en spegelbild av det första inledande temat, men nu i ett älskvärt förhållande till orkesterns ”brus”.
Fem takter ur Brahms violinkonsert
Genom att stråkens tagel vidrör strängen, så sätts strängen i vibration. Fastsatt mellan stränghållaren över stallet och i snäckan, vibrerar den genom stråkens och fingrarnas aktivitet, fingertoppens tryck och rörelse på strängen.
Infallsvinklar
Musikbildens olika infallsvinklar och möjligheter till Fusion och därmed en utvecklad musikbild.
UPPRINNELSEN av Nils Nixon
Nils Nixon var min lärare under tiden på Konstfack 1963 – 1968.
I hans målningar finns rymd och ljus, en påtaglig dimension av det andliga med själslig styrka och balans.
Tidlöst, djupt och outgrundligt anar vi något i dessa bilder …..
att utvecklas i – I dessa oljemålningar av Nils Nixon kan man ana ljudet och musikens tillblivelse – det andliga och själsliga initiativet.
TVÅ VÄRLDAR av Alija Kulenovic
Jag kallar denna bild för Vintersymfoni där de kalla blåa färgerna dominerar. Om ett brett färgregister hade använts borde bilden ha fått en annan association och betydelse.
De båda kraftfälten Macro och Micro är tydliga i bildbyggnaden och är förhärskande. En Symfoniorkester består ju av olika sorters instrumentmusiker som skapar musiken. Orkestern gestaltar musikens olika spektra från det lilla till det stora i universum – där är vi ju.
I Symfoniorkestern har människan största möjliga utrymme för fantasi och uttrycksmöjligheter, dock måste det ske i det lilla utrymmet ”konsertsalen” där vi kan uppfatta det ljudmässiga
och musikaliska uttrycket.
I denna bild finns de stora dynamiska svepande linjerna och likaväl de stabila kantiga formelementen som ger komposition och dynamik i Konstverket. Tänk på de 100 tals, ja tusen tals cirklar och klot som har sin plats i bilden tillsammans med de svepande linjer och former som ger bilden den speciella karaktär. Musiken finns onekligen här i bilden, ja det ger oss möjligheter att fantisera och minnas det örat har uppfattat – SYMFONI.
Om musikens dynamik och rörelse -innehållande olika kraftfält: världar varur musik har sin upprinnelse,
macro och microvärldarna. den undre originalbilden, saknas dock ”musikens olika färgklanger”
Cirkeln och Kvadraten Konstraster i samarbete är själva livets egen puls, det organiska är den sammanhållande kraften.
Den sammanlänkande kedjan håller allt på plats
och överbryggande signaler håller skapande processen i gång
och utvecklingen i tiden – den outgrundliga.
Cirkeln och kvadraten är nära varandra,
men visuellt olika, dock är de förutsättningen för bra komposition,
rytm, rymd, djup, kontraster, mjukhet, hårdhet etc.
